Att se och hjälpa

Idag har jag varit på bio med min familj. Jag fick med mig flera upplevelser därifrån, tänkvärda upplevelser, saker att fundera på.

Jag tror på att varje människa försöker göra sitt bästa, utifrån de förutsättningar varje människa har. Ibland är det lättare att tro på det och ibland är det svårare. Som den här händelsen; jag sitter på bion, rad två, våra två barn sitter mellan mig och min man. På första raden sitter några personer. När filmen börjar, hög volym, snabba klipp, fartfyllt, så börjar tre barn på första raden att skrika och gråta. Jag tänker att de snart tystnar och fortsätter titta på filmen. Efter en stund hör jag en man några rader bakom mig som hyschar åt barnen. Jag vänder mig om och tänker att han  kanske borde gått på något annat än en barnfilm om han vill sitta i en tyst biosalong. De tre barnen fortsätter gråta och skrika och det blir nästintill hysteriskt. Jag ser efter och det verkar inte som att det sitter någon vuxen bredvid. En man bakom dem pratar vänligt med barnen och de lugnar sig något en stund, innan gråten tar fart igen. Mannen bakom hyschar igen och frågar ilsket om inte barnen kan gå ut.
Jag blir illa berörd av mannen bakom och min man hoppar över stolarna framför, går fram till barnen och frågar hur det är. Det visar sig att barnens mamma gått ut för att köpa popcorn till dem. Min man tar barnen i hand och går ut till mamman, hon tackar för att han kommer ut med dem innan han går in igen. Efter en stund kommer barnen och mamman tillbaka och de är lugna och säger inte ett knyst under hela filmen.

Den här händelsen får mig att tänka på två saker, dels de här barnen som blev rädda, kanske av det plötsliga ljudet och händelser i filmen, kanske av att deras mamma inte var där när filmen började och dels mannen bakom som hyschade barnen och bad någon ta med dem ut. Att barnen grät och skrek hade sina orsaker, och det löste sig med hjälp av min man och han om satt bakom barnen. Det gick bra, barnen blev lugna och kände sig säkert trygga igen, när de fick hjälp till sin mamma. Att mannen bakom hyschade och bad någon ta med dem ut hade säkert också sina orsaker, han såg kanske inte att det var tre ensamma barn på första raden som skrek, han hörde kanske inte att de var jätteledsna, nästan hysteriska. Han kanske sett fram emot den här filmen väldigt länge, han kanske ville se inledningen i filmen utan att bli störd.

Det jag tänkte på var bland annat att hjälpa andra är så viktigt, att se andras behov och hjälpa till om vi kan. Det är så viktigt! I det här läget var det tydligt vad barnen behövde, de var ledsna och grät. Det var enkelt att hjälpa, men det är det ju inte alltid. Det vi kan göra är att fråga och se varandra utan att döma och utan att dra förhastade slutsatser.